Krönika: Malmö är fantastiskt

När jag hade lyckats tränga mig genom folkmassan fick jag syn på mannen. Han omgärdades av ett tjugotal poliser.

Jag trodde mannen mimade.

Men det var en man från Sverigedemokraterna och varje gång han öppnade munnen och rörde på läpparna möttes han av ett kraftfullt buande av den cirka 500 man och kvinnor starka publiken.
För att höra var jag tvungen att gå ända fram till avspärrningen.

Nu var det inget nytt han hade att förmedla, det var det vanliga: maskerad till en form av ”kulturnationalism” där människor med brytning, i synnerhet de med arabisk brytning påstods hota de svenska kulturtraditionerna. Det skulle liksom kläder, religion, musik, hud- och hårfärg förvandla Sverige till en moras av kriminallitet, våldtäkter och amoralitet. Mångkulturen skulle bryta ner Sverige.

Talaren ville få oss att tro att kulturen och kulturella världen och traditioner var något statiskt som en gång för alla var fastställt. Bröts detta väntade Sveriges undergång som nation.

Att talet inte blev väl mottaget av malmöborna, var kanske inte så konstigt. 25 procent av Malmös befolkning är födda utomlands och 40 procent har invandrarbakgrund. Det borde vara tillräckligt för att förstå att hets mot invandrare inte är det mest gångbara temat för ett gatumöte i Malmö.

Trots idoga insatser av polisen med att köra bort publiken från dem regnhala gatorna, hästarna halkade och bilarna slirade, själv halkade jag så illa att jag var tvingad uppsöka sjukhuset, lyckades Malmöpubliken hålla på sin yttranderätt.

Yttranderätt kan ju inte bara bestå av att kunna hetsa mot invandrare på offentliga platser, utan rätten måste också finnas att uttrycka missnöje i form av burop och visslingar mot det som yttras. Yttranderätten är som kulturen, mångsidig.

Den ensidiga värld som Sverigedemokraterna söker, försvann för en 100- 150 år sen. Om de nu söker den?
Alla har ju sina minnen, men vissa minns inte alls.

Läs även andra bloggares åsikter om
Malmö,
Sverigedemokraterna,
Sverige